En upländsk mästerspelman..

Raska på till Gelotte raska på till Gelotte...sjöng det i rälsskarvarna, när jag reste norrut, för att för första gången i mitt liv besöka en av Uplands förnämsta och till åren äldsta traditionsbärare av vårt landskaps folkmusik, nämligen spelmannen och låtkompositören Wilhelm Gelotte i Skutskär. Det var med stora förväntningar på mötet med denne storman inom upländsk folkmusik jag satt på tåget och landskapet, som susade förbi kupefönstret, lät forna tiders spelmansgestalter, liksom nu levande, passera revy for mitt inre öga. Gamla Upsala förde tankarna till vall-pojken Gås-Anders, som lärde sig till spelman av "Näcken" under Ärna bro. Vid Storvreta hann jag se skymten av Tore Petterssons (en nutidens traditionsbärare) villa och vid passerandet av Skyttorp fördes tankarna till vårt förbunds gladlynte spelmansbroder Viksta-Lasse. Örbyhus påminde om Gulamåla-Vitens och August Bohlins förfäder och som trogna vakthållare i vår tid framträdde bröderna Sahlströms gestalter vid sidan om Oscar Larsson, som även härstammar från denna trakt. Englund i Munga framlockade tankar på denna trakts musikliv och omedvetet sökte sig tanken till Österby och spelmansdynastin Jernberg. Kraftigast kändes kontakten med uplandsmusiken, när namnet Älvkarleby dök upp. Har levde ju Byss-Kalle, denne märklige spelman från svunnen tid, vars minnessten avtäcktes här sistlidne sommar.

Framkommen till Skutskär steg jag som en sömndrucken av tåget och, ännu kvar i minnenas kavalkad, förvånade det mig föga, att bara namnet Gelotte sade chauffören vart han skulle köra. Det föll sig så naturligt för mig, att alla borde känna denne storman. Strax var vi framme i Kyrkbyn och den trevliga villa, som Wilhelm Gelotte ägde och bebodde med sin son och sonhustru. Jag blev visad en trappa upp och inkommen frågade jag artigt, om det var med herr Gelotte jag hade den äran att tala. Framför mig stod en 88-åring med reslig hållning och en ungdomlig blick, som svarade, att det var det nog, men det där med herr tyckte han inte om utan vi skulle tituleras med ordet Du. Det blev ögonblicklig kontakt och det visade sig, att hans intresse för vårt kulturarv var levande och gärna berättade han om sitt liv, som han offrat det mesta av för folkmusiken. Jag vill här nedan låta honom själv berätta.

Jag föddes den 20 september 1859. Mina förfäder flyttade till Sverige på1700-talet med de valloner, som då kom hit för att hjälpa till med arbetet på de upländska bruken. Vid tiden för min födelse bodde mina föräldrar i Älvkarleby. Min fader hade ett Psalmodikon, ett instrument med bara en sträng, på vilket jag med intresse övade mig och så småningom lärde mig spela psalmer. När jag var sju år, blev jag anmodad att beledsaga psalmsången i kyrkan och jag minns, att jag vid ett tillfälle hade skadat mig i ena foten, så att jag stod på ett ben och spelade. Det var ju också som det skulle, en sträng att spela på och ett ben att stå på. Min musikaliske morfar. Liesmeden Forslöv i Vessland, dog när jag var åtta år och efterlämnade i arv till mig en fiol. Jag övade och lärde mig spela och vid 10 års ålder minns jag, att jag spelade på ett kyrkbröllop i Älvkarleby Kyrka, då Karl-Johan Jagare gifte sig. Hjärtat höll på att spränga bröstet på mig av stolthet, när prästen lade sin hand på mitt huvud och f rågade "hur kan du,som är så liten spela så bra?"

Minnet sviker litet ibland, men jag tror att jag var i 14-15 års åldern, när mina föräldrar flyttade till Torrfors utanfor Gävle. Vid den tidpunkten uppsökte jag en f. d. major vid Hälsinge regemente, som bodde alldeles intill oss, och blev, tillsammans med tre andra pojkar, av denne lärd att slå trumma och läsa noter. En dag kom ett brev från en musiksergant Vannberg vid Hälsinge regementes musikkår, som på den tiden låg i Mohed, i vilket han önskade, att jag skulle resa till honom i och för anställning i musiken. Beslut och handling var ett och jag reste och blev antagen samt fick lära mig blåsa klarinett. Men min fiol den hade jag med mig i soldatkistan och under de tre år jag var vid hälsingarna, ägnade jag det mesta av min fritid till att spela på den. Efter tre år packade jag och reste ner till "andra livgarde" i Stockholm och provspelade för en musikdirektör där och fick stanna. Här stannade- jag också i tre år och deltog även i undervisningen vid Musikaliska Akademien

Mina föräldrar hade vid denna tid flyttat till Orrskog och, vid ett av mina besök hemma, träffade jag en bekant, som absolut ville att jag skulle komma till Skutskär för att öva upp en hornorkester. På hans rekommendation erhöll jag såväl denna anställning som civilt arbete i lådfabriken därstädes som skiftbas. Fabriken gick emellertid dåligt, under den ledning den hade, varför den slogs igen Jag blev nästan arbetslös och gick och lagade litet remmar o d., då jag en dag blev kallad upp till förmannen Hagberg, som frågade, om jag inte ville sätta igång lådfabriken och arbeta fram den så den bar sig. Jag antog anbudet och var förman där i många år med ett tio-tal anställda. därefter blev jag förman i Hugghuset och stannade där tills jag fick pension år 1921. Efter 31 1/2 års tjänst vid Lådfabriken bor jag nu här hos min son och sonhustru, eller kanske det är tvärt om, då ju jag är ägare till villan. För fem år sedan dog min hustru, men jag har det bra här och min fiol har jag kvar och på den tar jag en låt. allt emellanåt.

På mitt bröllop förekom inga spelmän och inga låtar klingade, emedan mina svärföräldrar voro strängt religiösa och folkmusiken ansågs vara något som man skulle taga avstånd ifrån. Men själv spelade jag mycket i yngre dagar och som spelkamrat hade jag bl. a den kände spelmannen sågare Bodin i Karlholm, som spelade nyckelharpa och även tog en truddelutt på piglocket emellanåt. Pris har jag tagit i spelmanstävlingar, fast jag ej varit med på så många, men jag kan nämna, att jag tog första pris i spelmanstävlingen i Älvkarleby långt innan tävlingarna i Uppsala 1909 och 1912. Vid dessa tog jag f. ö. andra pris. Av de låtar jag gjort, 83 till antalet, kan jag som exempel nämna, "Midsommarminnen från Älvkarleby", "Gubb-valsen", "Allmoge-polska" (även kallad "Polska i tre vändningar") "Kyrkbrudpolska" och "Brudmarsch", men det skulle föra för långt, att räkna upp dem alla. Vad jag skulle vilja säga till sist är, att av all musik jag spelat, så håller jag folkmusiken högst. lngen musik rymmer så mycket vackert och kan få en att drömma sig bort från vardagens bekymmer, som just våra folklåtar. Måtte den få leva kvar hos vårt folk och bevaras av våra yngre spelmän.

Ja, så talade en upländsk spelman av gamla stammen. Gelotte har inte bara gjort polskorna och de andra låtarna han har även prydligt och snyggt präntat ned dem på papper, så att de äro bevarade till eftervärlden. Han spelade även en av sina kompositioner for mig "Älvkarleby-valsen" och då märkte man, att framför sig hade man en välspelande och äkta spelman, som inte förhävde sig, utan önskade att hans insatser för folkmusiken skulle komma vår generation till godo och inspirera de yngre till ytterligare krafttag för den upländska folkmusiken.

Jag tog farväl i känsla av vördnad och kände, att jag upplevt en av mitt livs hitintills största dagar. Vi kan inte annat än tacka Wilhelm Gelotte for hans arbete i det tysta till fromma for Uplands Spelmansförbund.


Artikeln är saxad ur Uplandsspelmannen nr 4/1947 och är skriven av Ernst Hägg, dåvarande ordförande i Uplands Spelmansförbund.

Skriv ut